Skapelsen
Allt vaknar på nytt, får nytt liv efter en lång vinters vila. Vi ser snö och is smälta bort, allt ser med ens väldigt smutsigt ut, men plötsligt ser vi något gult i vägkanten - en tussilago eller hästhov, eller vad vi kallar dem. Sååå underbart vackra, tänker ibland på vad fantastisk det är, att dessa små gula blommor kommer åter år från år, kryper upp i sand, sten, smuts, bland hundbajs (som vi "glömt" att plocka upp under vintern) och skräp som vi människor kastat ut från våra bilar.
Åkte runt lite i vårt vackra land i förra veckan och milen gör naturen olika, mer blomster söderut, men ack så vackra de få som kommit här i vår del av landet och framför allt har vi det ljusare om kvällarna än söderut. Och vädret växlar, i Gästrikland och Uppland där jag var onsdag-torsdag var det snö, riktig snö i stor mängd medans det i Ångermanland och Jämtland vad strålande sol, och jag som trodde jag skulle söderut för att se den tidiga våren...
Vilken otrolig värld vi lever i och ändå är det allför många som tar nästan allt för givet. Hur kan man göra det? Eller inte vara det minsta tacksamma för allt vi har omkring oss.
Vi har det väl allt för bra...Eller hur? Vore det inte underbart om vi alla kan dela med oss av den tacksamhet vi har, dela med våra vänner, grannar, arbetskamrater, släktingar osv. Visa på allt det vackra som finns runtomkring, av natur och växtlighet, få dem att inse att skapelsen är underbar i dess skiftningar runt hela året. Något i det lilla som egentligen inte är litet utan väldigt stort.
Tänk bara på Tussilagons kraft...
